Lite historia.....
År 1907 upptäckte Henry Joseph Round att ett ljus emitterades från en bit silicon karbid (SiC). Ljuset var gult och för svagt för att använda till något, men utvecklingen gick vidare. På sent 20-tal arbetade Bernhard Gudden och Robert Wichard Pohl i Tyskland med att dopa fosfor från Zink-sulfid med koppar (ZnS:Cu), men ljuset var fortfarande för svagt för komma till någon nytta.

Engelsmännen lyckades i början av 60-talet först med att skapa en typ av den moderna lysdioden, genom experiment med semikonduktorn Gallium Arsenide (GaAs). Den kunde dock bara producera infrarött osynligt ljus.
Den första lysdioden med synligt ljus föddes i slutet av 60-talet och producerade rött ljus genom att använda gallium arsenid fosfid (GaAsP).
Genom att dopa detta material kunde man till slut få fram först det gula ljuset och sen det gröna.

Men det skulle dröja ända in i slutet på 90-talet innan det blåa ljuset arbetades fram med hjälp av indium galliumnitrit (InGaN).
Genom att det blåa ljuset nu fanns var steget inte långt till det vita och varmvita ljuset. Man lägger fosforoxid runt det blåa chipet, vilket filtrerar det blåa ljuset och får på så sätt ett vitt ljus.

Här följer en kort beskrivning på hur en vanlig hålmonterad lysdiod är uppbyggd:

Lysdioden består i huvudsak av en kropp, gjord av Epoxi, två ben, där det ena kallas Anod och det andra Katod. Anoden är benet som ansluts till plus (+) och Katoden ansluts till minus (-). Inuti kroppen, som för övrigt används som lins, finns det en silverbelagd "kopp" som är belagd med dopat material, beroende på vilken färg som det emitterade ljuset ska ha. Till koppen som sitter på Katod-sidan finns en tunn brygga, en tråd av guld, som förbinder koppen med Anoden.